Dansk och svensk invandring 2007

Av samtliga uppehållstillstånd i Danmark 2007 beviljades 89 % uppehållstillstånd på grund av arbete eller studier. I Sverige var motsvarande siffra 15 procent. Således tillföll 85 % av sveriges uppehållstillstånd personer som varken är arbetskraft eller studerande. 

Sverige tog emot flest asylsökande i hela Europa 2007. Vi hade 36 207 registrerade asylansökningar. Danmark hade 2 230 stycken. Det gick 4 asylsökande på 1000 invånare i Sverige. I Danmark var siffran 0,4 asylsökande på 1000 invånare.

Migrationsverkets siffror över asylsökande i Europa senaste femårsperioden visar att Sverige länge utmärkt sig i antal asylansökningar. Sverige är dessutom enda nordiska landet där antalet asylsökande har ökat sedan 2003.

Anhöriginvandringen till Sverige från länder utanför Europeiska Unionen och Norge var 29 515 personer. I Danmark fick 4 454 uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning.

Det finns även stora skillnader sett till varifrån invandrarna härstammar. I Danmark var 64 % av alla som fick uppehållstillstånd 2007 ifrån Europa. Största nationaliteterna är polacker (11 797 personer) och tyskar (4 583). I Sverige var största invandrargruppen 15 200 irakier och en annan stor grupp är somalier, den näst vanligaste nationaliteten för anhöriginvandring. (Migrationsverket)

Sammanfattningsvis för att summera de stora skillnaderna mellan dansk och svensk invandringspolitik. I Danmark är migrationspolitiken nästan helt uteslutande begränsad till arbetskraftsinvandring och studier. I Sverige består invandringen istället till störst del av anhöriginvandring, och uppehållstillstånd delas ut till de som enligt Migrationsverkets riktlinjer har rätt att ha Sverige som tillflyktsort.

Statlig utredning om invandringen från 1995

Departementsserien (Ds) består av utredningar från regeringens departement och där finns bland annat en utredning om invandring, sysselsättningen och ekonomiska effekter från 1995. Idag brukar invandrarvänliga politiker gärna tala om invandraren som byggde upp Sverige, och att Sverige alltid varit ett invandrarland. Används emellertid båda dessa påståenden för att legitimera invandringen från 1970-talet och framåt så har vi att göra med osanningar.

Utredningen inleds med att konstatera att andelen utrikesfödda i Sverige 1940 uppgick till endast 1 procent av hela befolkningen. Den ökade till 4 procent 1960, 7 procent 1970 och vid årsskiftet 94/95 hade Sverige en utlandsfödd befolkning på över 10 procent.

En statlig utredning från 1999 nämner att Sverige under 1900-talets första decennier var ”ett befolkningsmässigt mycket homogent land” där det främst var samer och finnar som hade annan etnisk bakgrund än helsvensk.

Att jämföra med 1999 då 971 000 var utrikes födda (11 %) och ytterligare 770 000 personer hade utländsk bakgrund. Man hänvisar också till Mauricio Rojas som hävdar att det under det seklet bara var Argentina och USA som hade en högre andel utlandsfödda medborgare i västvärlden. Man nämner också att Sverige utmärker sig vad gäller det stora antalet nationaliteter då Sverige bara hade en stor minoritet – finnarna.

Därför är det förstås felaktigt och rent av udda att ge en bild av att Sverige alltid varit ett invandrarland. Visst har invandring alltid förekommit i svensk historia, men ska vi gå på siffror var det inte allt för länge sedan Sverige hade större utflyttning än inflyttning. Då var vi ju snarare motsatsen i och med att många svenskar flyttade till Amerika och Tyskland.

När det då kommer till tesen om den hjälpande invandraren som kom till Sverige efter andra världskriget och bidrog till ekonomin när den svenska produktionen gick på högvarv och industrierna efterfrågade arbetskraft så stämmer det. Men endast under en begränad tid. Finansdepartementet skriver i sin rapport:

Redan under slutet av 1970-talet fanns dock de första tecknen på sämre integrering på arbetsmarknaden för invandrarna. Denna försämring blev allt mer tydlig under 1980-talet. Det fnns invandrargrupper som numera vistas cirka 15 år i Sverige och som hela tiden uppvisat låg sysselsättning och hög arbetslöshet.

Att detta är något de tog allvar på framkommer av frågeställningen ”om dessa någonsin kommer integreras på arbetsmarknaden”, och man nämner att det är sannolikt att många av dessa inte längre är tillgängliga för arbetsmarknaden.

Man skiljer högkonjunktursåren från 1975 och åren efter:

Efter 1975 har denna bild förändrats. Det torde förklaras av invandringens ändrade karaktär med ett starkt ökat inslag av flyktingar. Dessa har i betydande grad kommit från utomeuropeiska länder. Av utrikes födda personer boende i Sverige 1970 var nästan 60 procent födda i något nordiskt land. Denna andel hade 1994 minskat till 32 procent.

Arbetslösheten bland olika etniska grupper i Sverige behandlades i den statliga utredningen från 1999:

Den stora flyktinginvandringen under början av 1990-talet sammanföll med nedgångar på arbetsmarknaden och har inneburit att nästan alla nyanlända står utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Arbetslösheten bland icke-svenska grupper har de senaste decennierna legat ungefär dubbelt så högt som för etniska svenskar. Bland utomnordiska grupper var arbetslösheten under första halvåret 1998 28,3 %, bland utomeuropeiska över 50%.

Man skriver också i utredningen att arbetslösheten bland iranier i Sverige var drygt 50 % år 1996 mot 4,9 % i USA. Man använder ordvalet ”utomordentligt hög” när det kommer till somalier då arbetslösheten där var 90 %. Bland irakier i Tensta sjönk förvärvsintensiteten från 51 % till 13 % mellan 1990-1995 och där spelade inte utbildningsnivån någon roll. Bland personer föll den från 63 % till 19 %. Man nämner också att förtidspensioneringarna är vänsentligen fler bland invandrargrupper än bland svenskar.

Förklaringar till att invandring och sysselsättning förändrats senaste decennierna nämns i utredning från 1995 :

Fram till ungefär mitten av 1970-talet var invandrarna etniskt och kulturellt ganska närliggande den den infödda befolkningen. Exempelvis bestod invandringen till Australien, Kanada, USA och Sverige till stor del av européer. Därefter har andelen utomeuropéer ökat kraftigt.

Det är förstås beklämmande att situationen idag inte ser ljusare ut, trots att en utredning som gavs ut 1995 och ligger på regeringens hemsida säger att ”för vissa utomeuropeiska invandrargrupper är sysselsättningsläget numera katastrofalt dåligt”.

Man talade alltså i klarspråk för tretton år sedan där ordval såsom katastrof ingick i rapporterna men ändå har samma invandringspolitik som inte stämmer med efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden fortsatt.

Läser inte svenska regeringar sina egna utredningar? Varför tillsätta vatten på ett sjunkande skepp? Hade våra brandmän kommit med besin i slangarna istället för vatten när de skulle släcka bränder så hade staten reagerat. Men varför tillåter man att inflödet av invandrare ökar när det redan finns problem med integration och sysselsättning?

Republikanerna – skattebetalarnas vän

Svensk media har under hela valrörelsen hyllat Demokraterna och svenska journalister har okritiskt förmedlat att bilundustrin ska få si och så mycket pengar från den amerikanska staten. Senaten, eller rättare sagt Republikanerna, har nu stått upp för skattebetalarna mot biljättarna.

Republikanerna har starka ideologiska skäl att vara skeptiska till statliga utgifter och regleringar. De har en konsekvent ekonomisk politik som inte grundar sig på att socialisera förluster som riksdagens partier gör.

Demokraterna, liksom den svenska Riksdagen, saknar helt ideologiska skäl till att opponera sig mot att skattebetalarna ska behöva städa upp för dåliga företag.

SVD DN AB

Kommunismen ska med

Pär Nuder höll ett tal 1 maj för åtta år sedan där han sa att vänsterpartiet aldrig kommer få ingå i en regering ”så länge kommunismen existerar i vänsterpartiet, antingen öppet deklarerad som i Lars Ohlys fall, eller dold i missnöjets populism.

Det vore intressant att höra en förklaring från socialdemokraternas sida om vad som ligger till grund för att vänsterpartiet skulle vara ett annat parti än för bara några år sedan. Tvärtom har kommunisten som Nuder använde i sitt tal numera blivit uppgraderad till partiledare. Mona Sahlin är uppenbarligen inte den förnyare hon påståtts vara.

Läser man riksdagsmotioner och debattartiklar från vänsterns företrädare är det uppenbart att de tar åt sig om kommunismen utsätts för kritik. Nämner någon kommunismens illdåd så förringas, och urskuldas det ofta av en vänsterpartist, som börjar yra om att kristendomen minsann har en våldsam historia. Enda gången vänsterpartister säger sig vara mot ”politisk styrning” är om skolan ska ha en upplysningskampanj om kommunism. Samma människor protesterade inte när nationalsocialismen var under granskning.

Om de rödgröna vinner valet 2010 blir Sverige förmodligen det första västland som utser en minister som hade sina politiska sympatier på andra sidan järnridån. En minister som tog ställning för diktatur framför demokrati. Ja, jag talar om Lars Ohly:

ett samhälle som vårt där kommunisterna framställs som odemokratiska, Sovjetunionen som en diktatur

När upphörde de socialistiska staterna i Östeuropa att spela en positiv roll för den västeuropeiska arbetarklassen inställning till socialismen?

För mig så handlar det om att vara trogen de ideal jag har varit trogen ända sedan jag blev politiskt aktiv i vänstern på 70-talet.

DN SVD AB

Politik skapar arbetslöshet

Arbetsförmedlingens jobbprognos spår att antalet sysselsatta personer kommer minska med 145 000 personer på två år. Vad som är viktigt att komma ihåg är att politiken aldrig kan skapa arbeten som kan finansiera välfärden. De kan bara ta bort hinder de själva byggt upp.

Ekonomifakta.se är en mycket användbar sida för att se hur verkligheten ser ut. Ända sedan 1960-talet har trenden varit att den privata sysselsättningen, som finansierar den offentliga sektorn, har minskat som andel av den totala sysselsättningen. Från 1960-talet och fram till krisåren i början av 1990-talet ökade istället antal sysselsatta i den offentliga sektorn med 900 000 personer.

Färre skulle tvingas göra mer i näringslivet för att finansiera kalaset. Politikerna prioriterade att införa hårdare beskattning av de som var sysselsatta i den privata sektorn, istället för att bekymra sig över att det inte skapades jobb inom det privata. Smällen kom inte långt efter att skattetrycket nått rekordhöjd.

1960 var det totala skattetrycket i Sverige 28 procent. 1987-1990 låg det på runt 55 procent.

Det talas mycket om sysselsättningstal. Men det som är relevant är hur många som arbetar inom det privata näringslivet. Sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är måhända enligt politikerna inte arbetslöshet. Men säkert  är att det inte ger några skatteintäkter. Vilket måste anses relevant, då någon måste finansiera välfärdsstaten.

Man ska inte skylla arbetslösheten på lågkonjunkturen utan på politikerna,  eftersom konjunkturen bara synar den verklighet som funnits i decennier. De nordiska länderna tillhör de mest fria länderna ekonomiskt, framför allt för att vi varit så beroende av export. Men kollar man på exempelvis bolagsskatten är vi inte längre lika konkurrenskraftiga som för några år sedan.

Alliansen är lika stora myglare som sina föregångare. De tar åt sig äran för högkonjunkturens positiva effekter, men skyller på andra när det vankas sämre tider.

DN SVD Aftonbladet

Trojkans bidragstaktik

Har inte vänsteroppositionen lärt sig någonting sedan senaste valet? De förlorade valet för att  majoriteten av folket inte accepterar att politik enbart ska handla om bidragens ersättningsnivåer. Eller handlar det rent av om en taktik att göra fler beroende av bidrag för att på sikt öka väljarstödet för trojkan?

Nu vill S, V och MP bilda en koalitionsregering. Det enda de verkar vara överrens om är ett ”återställande av A-kassan”. Vänsterpartiet vill gå ett steg längre och betala ut bidrag utan täckning genom belåning. Man kan tycka att ansvarsfull budgetering är av intresse oavsett ideologisk hemvist. Men faktum är att vänstern har starka politiska skäl för att göra det mindre lönsamt att arbete och göra fler beroende av bidrag.

Vänstern har fått ge upp planerna på att socialisera företag. Istället socialiserar de människor genom att göra dem beroende av ersättningar från staten.  En stor anledning till att socialdemokrater ogillar försäljningar av allmännyttan  är för att människor som äger sin egna bostad får en större kontroll över sitt eget liv, och blir därmed mer kritiska till att staten ska lägga sig i. Socialdemokraterna har stort väljarstöd i områden där allmännyttan finns och de skulle därför förlora väljare om en svensk Thatcher såg till att allt fler svenskar fick äga sitt boende.

Tesen om ”ideologiernas död” är helt felaktig. Individens självägarskap är djupt förankrad i den liberala traditionen och står i motsats till trojkan som vill att allting i samhället ska vara statens angelägenhet. Det största hotet mot socialismen är fria och kritiskt tänkande individer. Barnfamiljer där föräldrarna själva bestämmer om sin föräldraledighet hotar vänsterfeminismen eftersom de stänger ute politiken. Ställer alliansen självbestämmande mot politisk detaljstyrning samt fortsätter sänka skatterna kommer trojan inte kunna vinna nästa val på bidragstaktiken.

SVD:s ledare stödjer vänsterextremism

Per Gudmundsson och Sanna Rayman stödjer den vänsterextremistiska rörelsen med 1000 kr och uppmanar till donationer för att de ska kunna bygga en ny lokal. Hade de gjort samma sak om frihetens fiender kallat sig nazister istället?

Pengarna går till personer som på sin hemsida skriver att de vill förbjuda privat ägande och avskaffa fria marknader. De skriver också att den parlamentariska demokratin  ”vill och kan aldrig skapa detta samhälle åt oss”.

Den perversa hyllningen till dessa grupper från Svenska Dagbladets sida visar återigen att ledande journalister i det här landet ser mellan fingrarna så länge det är rätt sorts extremister man har att göra med.

Det är inte acceptabelt att bränna ned någon annans egendom.  Men det är ironiskt att extremvänstern försvarar sin rätt till egen lokal samtidigt som de vill konfiskera andra människors egendomar.